“Tänt var det här!”, ropade Dynamit-Harry från Jönsson-ligan när han satte fyr på stubinen till tjugo dynamitgubbar han placerat på Kebnekaise. Ja, det är ju en idé om vad bergsprängning skulle kunna vara. För övrigt är det ingen riktig film, så du behöver inte fila på arga brev till ansvariga för sidan du läser det här på. Det var bara menat som ett exempel för att måla upp en bild av hur det kan gå till när man spränger berg. 

Ett gäng dynamitgubbar på Kebnekaise är förstås en otvivelaktigt riktig definition på vad bergsprängning är för någonting. Men det är visserligen sällan bergsprängning sker så oorganiserat och utan något högre syfte än att spränga bara för sprängandets skull. Som till exempel syftet att frigöra utrymme för vägar och annan infrastruktur. Man kan ju inte teleportera sig förbi ett berg. Så långt har inte tekniken tagit oss än. 

 

Bergsprängning underlättar för infrastruktur

Sverige är ett ganska stenigt och bergigt land. Samtidigt är vi beroende av våra vägar och att vi kan förbinda våra städer och orter med varandra. Det hade tagit mycket längre tid att köra från ett ställe till ett annat om inte bergsprängning var en etablerad metod att frigöra utrymme på. Istället för att man ska behöva köra runt ett stort berg eller stenblock kan man spara tid på att köra genom det istället. Om man nu har sprängt en tunnel förstås. Annars blir det stopp. 

Bergsprängning är förstås ett uppdrag som ska lämnas till de yttersta experterna och professionella inom området. Inte en fullgubbe som Dynamit-Harry, som alltid verkar ha minst ett par öl för mycket innanför västen innan han tänder på livsfarligt sprängmedel. De som jobbar med bergsprängning är inte som Dynamit-Harry. De vet vad de håller på med. De förstår riskerna, men också fördelarna med bergsprängning.